Expressen tycker (Anders Nunstedt)

Unstoppable
Ola
Idol-Ola komme raldrig att kallas Rock-Ola, men det här måste ändå vara hans tuffaste ögonblick i karriären. Idolen sjunger om Nathalie igen och han sjunger att han hört hennes namn “like a thousand times”. Lustigt, för vi har hört den här låten typ tusen gånger tidigare. Men en refräng som är väldigt mycket snärtigare än resten av bidragen. Vilket faktiskt blir en skön effekt.
+++

A Place To Stay
Jenny Silver
Ja, Jenny sjöng i ett dansband när det begav sig. Nej, av detta hörs inte ett spår. “A Place to Stay” låter som något Madonna ratade i sista stund när hon spelade in “Ray of Light”. En låt som koncentrerar sig så hårt på att var klubbig att den glömmer bort refrängen. Jag är kluven. Soundet är skönt - men jag får Regina Lund-panik när Silver gör sin slow motion-dans.
+

You’re Making me…
Linda Pritchard
Ledsen, men detta är så omodernt att det borde intressera landets arkeologer; Actionfylld schlagerdans som försöker kopiera Eurovisionvinnarna Sertab, Ruslan och Paparizou utan att vilja tillföra något. Men Little Pritchard kramar ut vad man kan av dussindängan och bjussar på ett uppiggande konfettipyro lagom till tonartshöjningen. Bra kämpat.
++

Roas Salt
Pain of Salvation
Metallkvintetten gör det mesta tvärtom i sin synnerligen avskalade ballad “Road Salt”. Vilket blir extremt tydligt när tre av medlemmarna står som förstenade skuggor i tre minuter medan allt ljus flödar på sångaren Daniel Gildelöw. Skumt grepp som får en att börja längra efter att låten ska börja nån jävla gång. Så man slapp på Cues “Burning” på hjärnan.
++

The Saviour
Anders Ekborg
I ett annat sammanhang skulle den reta min kräkreflex - men “The Saviour” har ett intressant DNA. Jag skickade iväg Ekborgs saliv till Kriminaltekniska och fick följande provsvar: “Analyserna visar spår av Freddie Mercurys mustasch, il Divos vaxade bröst, Fantomen på Operans nackhår och “O Sole Mio”. Ett otydligt brott mot upphovsrättslagen”.
++

I Did it For Love
Jessica Andersson
Värdig, elegant och känslosvallande. Men också en kliché. Det känns som “I Did it For Love” går riskabel balansgång mellan Celine Dion och Meatloaf, och frågan är om Fame-Jessica inte riskerar att dratta på ändan igen - trots sina enastående Fältskog-kvaliteter. Hon måste plocka från något extra för henne söta Sanna Nielsen-drick ska gå genom rutan.
+++

Singel
Frispråkarn
Kepsen av för Frispråkarn, i kväll blir han historik som festivalens första tuktigt hyfsade hip-hop-artist. Refrängen är veckansmest snabbhäftande kontaktannons och man riktigt ser framför sig hur skumpakorkarna flyger genom luften på Stureplan - när låten väl når dit. För Frispråkarn får svårt att nå ut redan i kväll. Repen har varit kantade av knas.
+

Keep on Walking
Salem Al Fakir
The Joker, i flera bemärkelser. Salem skojar till festivaldebuten med ett stycke avancerad Cirkus Cirkör-schlager. Det doftar 70-tal och låter så bredbent någonting kan låta utan att vara rock’n’roll. Sympatiskt eget, men också onödigt komplicerat. Och showen är knappast en fest för ögat: Salem fastlimmad vid en flygel som zoomas in och ut. Och ut igen
++

Till final:
Ola
Jessica Andersson

Till Andra Chansen:
Salem Al Fakir
Anders Ekborg