Stop
Sibel
Och balladprinsessan förvandlas till en knasboll. Musiken? Föreställ dig att nån snabbspolar en Britney Spears-låt. Den rusar fram som en mycket kortsluten och stressad R2D2. Tempot är lika hysteriskt som cyklopdansarna i kondomtrikåer. Dessutom är det ingen som verkar veta när låten slutar, inte ens Sibel själv. Den slutar. Och hackar till. Och slutar igen.
++
Magisk Stjärna
Py Bäckman
Det här skulle kunna vara en jättebra låt. Man behöver bara byta sången och texten och, ja, melodin. Då går det nästan att spåra 0,5 gram av Mauro Scoccos urbana storstadsballader i “Magisk Stjärna”. Den starka känslan av pekoral förstärks naturligtvist av att Py Bäckman, som annars verkar vara ett mycket sympatiskt original, är otäckt lik en Ozzy Osbourne som gör en parodi på “De tre musketörerna”. Utan att lyckas. God natt.
-
Human Frontier
Neo
Ett muntert discokrull med käpp.
++
Thursdays
Lovestoned
Låtskrivaren Thomas G:son har den senaste tiden satsat på att skriva musik med det enda syftet att irritera Markus Larssons musiksmak. Tack för det. Vem behöver inte lite huvudvärk och magsår ibland? “Thursdays” ör fjompig och vit plaststolsreggae. Med kulörta lampor, franska dragspel, basker och Christer Björkmans man på positron. Vad ska man egentligen kalla det här? Baguettesoul?
-
This Is My Life
Anna Bergendahl
Och bakom gitarren syns en lite “Idol”-älva. Denna gång heter hon Anna Bergendahl. Hon gör en stor och luftig och högkyrklig och svårt innerligt Dido-ballad om att, tja, vara sig själv. Och det är inget fel på inlevelsen. Hon blundar bra. Både uppbyggnaden och utseendet påminner om Islands Eurovision-bidrag “Is it True?” från ifjol. Men Yohanna hade en starkare och mer trovärdig melankoli.
+++
Jag Vill Om Du Vågar
Pernilla Wahlgren
Veckan, eller rättare sagt hela årets, största nostalgifest. Den glasa schlagerpuman Wahlgren har så mycket fläktar i ansiktet att det ser ut som att en guldklädd hårtornado virvlar omkring på scenen. Lägg till så mycket konfetti att publiken längst fram uppmanas att hålla munnen stängd. Och ett lyft. Och en slutpose direkt ur schlagerhandboken. Linda Bengtzing gör bättre buggchocker. Men knappast mer underhållande.
++
Idiot
Noll Disciplin
Äntligen. Nu händer det grejer. Vilken fantastisk poppunkstänkare. Förebilderna i Blink-182 och Green Day och Noice måste vara helt persiljagröna av avund. Vilken glöd. Vilken intensitet. Vilket race. Jag får nästan lust att köpa en skateboard och vänta polisbilar och pierca knät… äsch, jag skojar bara. Det här värsta tramset. Roliga timmen är över. Tack för att ni var med.
+
Hollow
Peter Jöback
Sofftyckningarna är härmed varnade. Låten kräver några lyssningar innan den sitter. Balladen innehåller hela fem tonartsförändringar. Ett break där allt tystnar utom dova hjärtslag. En Peter Jöback som sjunger hjärtat ur sig själv och byxorna av konkurrenterna. “Hollow” är ett extremt genomtänkt och vacker nummer. Bara den inledande silhuettbilden och laserljusen borde ta Jöback till final.
++++
Till Final:
Neo
Peter Jöback
Till Andra Chansen:
Pernilla Wahlgren
Anna Bergendahl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar